mitt bleka ansikte och jag lekte på slottet igår.
nu ska jag skryta lite.
om ni vill se att jag lever- twitty- @stefanjuniorVII
misstag.
hej jag heter känslomänniska.
ny vecka, nya möjligheter som medelsvensson hade sagt.
men ja. jag längtar efter att träda in i en ny vecka.
jag har blandat den här veckan med tårar, skratt, tårar, skratt.
dessa patetiska kontraster som jag älskar så mycket.
som gör att jag aldrig bara har ett humör som är stadigt.
men herregud vad roligt det är ändå.
trots hjärtesorger och komplikationer (vuxet ord).
livet är hur roligt som helst iförd en avklippt collagetröja och väldigt tajta högmidjejeans.
och det blir ännu lite roligare när man tittar på det här klippet.
ytligheter.
men samtidigt, jag är också ytlig. men jag gillar inte att skryta om det. jag älskar att gå runt i mysiga second hand affärer och shoppa massa nytt fint. jag älskar att gå in på apoteket för att sedan gå till den delan av affären där de säljer mitt smink, idun minerals. där står jag och kollar på smink som kostar en liten mindre förmögenhet men som får mitt ansikte att göra volter av glädje. jag älskar när mitt solblekta hår är nyduschat och det bara luktar gott, ser mysigt fluffigt ut och är lent och fint. jag älskar att ta på mig mina favorit kläder aka levis högmidjeshorts och en kort magtröja och docs. det finns något magiskt i de 3 sakerna. något som får mig att gå från "ruth" till "Ruth". jag känner mig äckligt snygg iförd det, älskar när min platta mage får sig en liten titt på verkligheten genom en avklippt tshirt.
jag är otroligt noggrann med att ta hand om mitt yttre, vill se fräsch ut, vill vara fräsch, vill se ungdomligt snygg ut, vill se cool ut, sådär cool ut som jag kan göra genom att klä min kropp i det som för tillfället är min stil. jag gillar att måla mina kinder med 200 kronors rouge, ge mina bleka ögonfransar lite färg genom elizabeth arden mascara. jag gillar att känna mig smal och fin, och det gör jag genom att inte äta socker och äcklig onyttig mat. jag är egentligen en väldigt ytlig människa. men. jag håller det för mig själv, på en normal nivå. vet vilken standard jag vill ha i mitt liv, och håller mig till den. det kommer alltid bo en liten liten flicka inom mig som älskar smink, kläder och ytligheter. men sen så beror det också på hur mycket utrymme man ger den där flickan. jag ger henne lagom. det blir bäst så.
alla verkar ha det så bra.
min vän micki tar så otroligt bra bilder. och har tagit dessa.
var stark. var stark. var stark. var stark. var stark. var stark.
var glad. var glad. var glad. var glad. var glad. var glad.
klaga inte. klaga inte. klaga inte. klaga inte. klaga inte.
hoppas inte på för mycket. hoppas inte på för mycket.
kanske. kanske. kanske. kanske. kanske. kanske. kanske.
ta det säkra. ta det säkra. ta det säkra. ta det säkra.
var positiv. var positiv. var positiv. var positiv. var positiv.
älska livet. älska livet. älska livet. älska livet. älska livet.
verka perfekt. verka perfekt. verka perfekt. verka perfekt.
titta bara efter bra killar. titta bara efter bra killar.
fokusera. fokusera. fokusera. fokusera. fokusera. fokusera.
det finns så mycket krav på hur vi ska vara och sådant vi ska göra.
vi ska vara starka och verka klara av allt. vissa stunder så blir jag dum i huvudet för alla verkar ha så äckligt enkla liv. som att jag är den enda som hatar och har det svårt vissa stunder. alla andra är så bra på allting, ingen annan gråter offentligt. ingen annan känner pressen att vara smal, snygg, perfekt. det är som att alla har det så enkelt och är så glada.
man ska inte klaga för mycket, inte tycka att det är för svårt i livet. men när man inte lyckas och blir ledsen, då måste man få klaga och vara ledsen! istället ska man säga "bättre tur nästa gång!!". men vadå nästa gång? man kanske gav allt den där gången och verkligen HOPPADES på att det skulle bli bra och perfekt. istället så blev det inte så. nej då ska man knappt fälla en tår för det blir ju bättre nästa gång.
och vem säger att du kommer lyckas? nästan ingen. när man säger att man ska göra något och verkligen VILL, då får man en klapp på axel och ord som "kanske, hoppas inte på för mycket" sägs till en. unga tjejer ska inte behöva ord som kanske. vi ska få ord som "gör ditt bästa så är jag stolt över dig!" "du kan, det vet jag". de orden måste vi får höra. för då kanske inte besvikelsen blir lika stor om vi inte lyckas. vad nu lyckas betyder.
vi ska vara glada och positiva och älska livet mest av tiden. i korridorerna i skolan ser man leenden och glada människor. kanske att alla älskar livet. men sen så sitter de där på sina bloggar och skriver saker som "jag orkar verkligen inte mer nu, jag ger upp". what the fuck is that? varför ska man vara så positiv och glad i skolan? bland alla andra. det är inte fel att vara nere. det är inte fel att vara deppig. det är inte fel att vilja gråta, fast att alla andra är glada. alla dagar så älskar man inte livet. men något som är viktigt är att också ta sig ur bubblan som kanske inte är så rolig. som får dig att vara nere. det gäller att VILJA. VILJA vara ledsen för att man behöver sörja. men också vilja bli glad igen. det är en svår balans, men för att den ska fungera så måste båda känslorna få bli visade.
livet är inte perfekt, vi är inte pefekta. vi står där i spegeln vissa dagar och tänker "lite fastare där, lite smalare där". ibland när vi får tillbaka prov så tänker vi "jag kunde ha gjort bättre". klart att vi kunde ha gjort bättre ifrån oss. om man vill så kan man. men frågan är om vi ville? det finns ju en anledning till att vi fick resultatet vi fick.
vi är långt ifrån perfekta, vi är ju bara människor som man säger. vi har våra skavanker, våra brister. men vi är också fruktansvärt bra. fantastiska. otroligt talangfulla. men på något sätt så är det lättare att se till det negativa och till det som behöver förbättras. det är mycket lättare att säga "mina ben är fula" än "herregud vilken snygg mage jag har" högt. varför det är så vet jag inte.
nej vi kommer inte alltid få bra resultat, kommer inte ta rätt val, kommer inte alltid fokusera, kommer inte alltid vilja, kommer inte alltid vara positiva. men bara för det så betyder det inte att vi ska se ner på oss själva. alla andra känner exakt samma sak. men det pratas bara inte om det. vilket är sorgen. varför är det så? om vi alla sitter i samma båt, varför inte ta hand om varandra då?
2 sidor.
woap jag har cäsh och imorgon så ska jag sprätta dem på second hand saker och ba "har lite kläder nu att smycka min kropp i igen". lever ungefär det livet för tillfället. konsumtion är ju bland det finaste och mest ångestframkallande ordet som finns. glädjen när man håller i det finaste plagget/snyggaste skorna på länge och ba "ska konsumera lite nu då". men ångesten när det finns alldeles för mycket fint och budgeten säger "konsumtion kanske inte är den smartaste planen just nu". ja ni fattar. men alltså livet går ju typ ut på det, att ha 2 sidor. så lite filosofering från mig ännu en gång. ha.
fortfarande 17 år.
sjutton år. det stavas med 2 vokaler och 5 konsonanter.
men det betyder så mycket mer än 7 ihopslagna bokstäver.
sjutton år betyder hat,
hur är det möjligt att så mycket hat kan infinna sig i en inte mer än 165 centimeter lång kropp?
hat som inte bara kommer en natt och beger sig på morgonen,
nej riktigt hat,
som bara hatar för att det är fult och äckligt.
sen finns det någon slags kärlek som också cirkulerar runt i den unga kroppen.
kärlek man inte upplevt, kärlek man drömmer om och kärlek som kanske på något sätt lämnat spår efter sig.
kärleken man har i sitt unga hjärta som ibland tar över att man för stunden glömmer bort att man hatade igår, men älskar nu, för kärleken gör ju en blind.
så pass blind att man glömmer bort alla fel och brister mänskligheten har, hade och kommer ha.
den sjuttonåriga kroppen äger väl mest det, kärlek och hat.
men sen finns det också en vilja, att vilja ha mer. vilja uppleva mer, vilja leva mer, vilja vara bäst, vilja äga rummet som man bara tycker är fullt utav idioter.
vilja ha den där killen som man inte ens vet om han vet att man existerar, eller bara är någon av alla andra tjejer som passerar för att inte lämna något intryck. alls.
vilja vara den man tror att man kan vara, för att kanske misslyckas, men man försökte i alla fall. vilja vara den bästaste vännen man kan vara mot sina vänner för de förtjänar en bra vän, för det är exakt vad dom är tillbaka. bra vänner.
vilja vara en bra dotter som aldrig gör de 2 människorna som är skyldiga ens existens besvikna. alltid ta beslut som de kommer gilla, som de kommer vara stolta över. men såklart går det inte. den där viljan tar inte alltid bra beslut, den där viljan gör inte alltid bra saker. ibland så dåliga att den själv skäms.
men något den där viljan vill är att älska. älska de människor som den har blodsband till, för man hör ihop. det är de människorna man kan skrika ord till som gör ont, för de är de mest förlåtande, eller inte. det är de människorna du kan vara dig själv med till hundra procent. viljan kommer göra dem besvikna förr eller senare. men de ska veta, viljan älskar dem av hela sitt hjärta. vad som än händer.
viljan att fortsätta fast att alla andra sätter sig ner, hur enkelt är det egentligen?? att säga "biatches i don't care what u say, im gonna do this!!!". antagligen enklare i tanken än rent praktiskt. men viljan vill vara den personen som inte ger upp, som slutför det den börjat. vad som än händer.
sen finns det här som vi kallar för längtan, den bara existerar utan att vi tänker på den.
den uppkommer inte ens viss dag, den beger sig inte en viss dag. den vinkar inte adjö för att aldrig mer komma tillbaka. den bara finns där.
längtan efter att BLI NÅGON, bli någon som faktiskt betyder något bland alla dessa miljoner människor i vårt avlånga land. att bli något som kan få andra att titta, som kan få andra att tänka, som kan få andra att reagera. det vill längtan och det är exakt vad den gör, längtar efter det.
längtan efter att få uppnå total nöjdhet, att bara titta, iaktta för att veta, det finns inget mer att prestera som kan få en att bli nöjd. för det är man redan. längtan efter att vara bra, så bra att man är bäst. längtan efter att inte behöva oroa sig över vad som kommer hända i framtiden, men det kommer såklart aldrig att hända. för livet gör aldrig som man själv vill, om man inte tar den enkla vägen.
längtan efter att slippa ångesten som bott in sig i ens kropp. ångesten som aldrig slutar säga "lite bättre, lite smalare, lite snyggare, lite populärare, lite smartare, lite roligare, lite poetiskare, lite pratgladare, lite snällare, lite rakare, lite ärligare, lite bättre". ångesten som kan göra en DUM I HUVUDET, om man låter den. om man inte, så är den bara ångesten man får dras med i hela livet, men man lyssnar kanske inte. den bara finns. precis som vissa idioter i ens klass som stör, men man låter sig inte bli en del av dem.
längtan efter att bli något mer än de där antalet siffror som utgör vem man för stunden är. hur långt man har kommit i livet, och hur mycket ansvar man kan ta. för inte kan en person vars ålder består av sju bokstäver, 2 vokaler och 5 konsonanter veta allt i livet? bara 17 år.
17åringen talar dagligen med ångesten, dagligen med längtan, dagligen med viljan, dagligen med kärleken, dagligen med hatet. men är fortfarande inte säker. för man påverkas av allt det där. som vill, som kan, som vet, som måste.
fortfarande är jag inte mer än 17 år gammal,
fortfarande så liten,
fortfarande beroende av pappas nummer som i sin tur leder till att jag kommer hem från vänner när det är mörkt och natt.
fortfarande så gråter jag på offentliga platser när hjärtat talar.
fortfarande så beroende av kärleken för att överleva, kärleken talar inte alltid genom att vara röd. bara känna värme från det som betyder.
fortfarande så beroende av skrattet som värmer när allt annat ger en den kalla handen.
fortfarande så beroende av att kunna skylla på sin ålder.
för man är ju inte mer än 17 år.
ytlig.
går igenom mitt arkiv från förra april och maj och funderar nu starkt på att bli superytlig igen här på bloggis. som att återvända till förr i tiden fast allt är typ dubbelt så snyggt nu än vad det var då. woap.
inte när man är 17 år.
visst är världen hemsk,
ja väldigt hemsk.
så mycket fina saker förfaller till något fult.
bra personer bryts ner pga sådant man betalar dyrt för.
ja,
jag gråter faktiskt ofta,
idag grät jag när mamma berättade om min brors kommande födelsedag och vad hans present blir.
det känns som att jag klivit in i någon slags bubbla där jag gråter såfort jag tänker på hans existens.
mycket jobbigt men också skönt.
kanske att man lär sig hantera känslorna med tiden,
men inte när man är 17 år.
panikgråtandet hör ju till ungdomens år.
det vet vi alla.
men det som glädjer mitt hjärta är att det är OK att känna.
det är inte fel,
det är helt fullt normalt.
lika normalt som att skratta tills att magen får ont.
.
(där står jag och posar lite. hej hej)
ge mig något att skriva om.
du min stad.
är så himla pepp på att såfort jag levt de gymnasieår som kommer behöva levas, packa en väska eller två, och vinka hejdå. (skrev såklart något kanske poetiskt om att vinka hejdå och lämna staden man drömmer om att göra slut med men inte vet när. i detta fall, 2 och ett halvt år kvar för mig typish).
just nu,
ser jag himlen ändra färg.
just nu,
ser jag gatorna tömmas på människor,
som det kryllade av förut.
just nu,
är jag ensam här,
vandrar genom den stad jag känt så länge jag kan minnas.
denna stad äger mitt hjärta,
det har alltid varit vi,
och aldrig har jag klagat.
varför klaga på en näst intill perfekt relation?
just nu,
undrar jag hur det skulle kännas att lämna dessa gator,
som för mig är den tryggaste tryggheten.
som får mig att våga gå i det mörkaste mörker,
ensam.
just nu,
vill jag bara prova mina vingar och säga hejdå till denna stad.
som just nu,
håller min hand.
var det som du trodde?
du vet inte hur något är, innan du faktiskt håller det i din hand. förut var det bara drömmar och tankar. är verkligheten lika fin som du trodde?
rika människor.
igår på sam-lektionen så pratade vi om massmedia och det är ju ett mysämne att prata om.
det kom då en man på tal som har tjänat VÄLDIGT mycket pengar. någon sa då "vilken egoist".
något vi i sverige är väldigt bra på är att dömma innan vi vet något alls om personen vi just dömde.
vad vet vi om han som tjänat jätte mycket pengar? hur var hans ungdomsår? hur var hans uppväxt?
han kanske levde med en alkoliserad mamma och hade drömmar om att få leva ett BÄTTRE liv.
eller så kanske han växte upp i en fin familj och ägde allt man skulle vilja äga.
sen kan man ju säga "om man hjänar mycket pengar måste man ge till andra!".
fast måste man egentligen det? vem säger det? bara för att man har pengar ska man tydligen automatiskt skänka till andra. varför har det blivit så? är det för att man inte ska få äga mycket och ha det bra?
är det sverige andan som kommer in och inte orkar se framgångsrika människor äga pengar?
för jag förstår inte varför man automatiskt ska behöva ge andra som inte har det så bra såfort man är rik.
för inte är det så hos medelklassen. där är det viktigt att betala sina räkningar och se till så att DU SJÄLV har det du behöver och vill ha. men när det kommer till rika så ska de skänka HIT OCH DIT.
det är klart att man vill hjälpa till i samhället så alla har det bra. men snälla. kan vi inte sluta ha ett krav på rika framgångsrika människor att de måste skänka pengar såfort de har en stor summa med pengar på kontot?
de är inte mer än hårt arbetande medmänniskor som faktiskt förtjänat och förtjänar de pengar de äger. och väljer för guds skull vad de vill göra med dem. ge pengar till fattiga eller köpa ett stort hus på bahamas.
